Horcruxes.

Det börjar väl i bilen. Det börjar ju alltid någonstans.

 

Jag har tagit med en ny kollega som får skjuts på väg hem och jag gillar henne mycket. I bilen märker jag, genom hennes ögon, hur jag krymper mig själv. Förminskas.

 

Han vill inte äta chokladbollen jag tagit med mig. "Ett mongo har väl petat sig i röven innan han petade på den".

 

Han är stel i ansiktet och stål i ögonen. Både färg och uppenbarelse.

 

Hon stiger ur. Jag tvångsmatar honom med bollen, ett försök att lätta upp stämningen när det bara är jag och han. Jag vet att jag leker med gnistor och kanske eld.

 

Kokossmulora hamnar i sätet. Jag ser stålet och jag borstar ur sätet med låtsad lättsamhet. Jag scannar av hållningen, när hans imponerande gestalt hukar sig ner genom bildrörrens öppning. Solen faller som en gardin runt hans axlar, ansiktet är skuggat.

 

Jag byter samtalsämne, det kan funka. Ställer en fråga. Får ett sarkastiskt svar, och tiotimmarsjobbet i kroppen blixtrar. Går upp för trappan utan att vända mig om, stegar av mig ilskan i den hundra år gamla trätrappen.

 

När vi kommer upp och maten kanske ska lagas antar jag att jag gör det oförlåtliga. Jag föser bort honom när han för sina armar runt min bröskorg. Det eskalerar. Höjda röster, hastiga kliv för distans, han avlägsnar sig från rummet. Kommer tillbaka. Hämtar ett glas cola. Sätter sig i soffan ute i vardagsrummet.

 

Tittar inte på mig, som vanligt.

 

Jag duschar. Kryper ihop i karet och kramar mig själv. Det tröstar marginellt när ingen annan tröst finns att få. Duschar tills flammiga rosor spridit sig över överkropp och bröst.

 

Det börjar isa lite i pannan, som när jag ätit för mycket glass för fort.

 

Börjar trevande. Alltid jag som börjar. Alltid mitt fel. Mest.

 

Försöker förstå hur han fortfarande kan vara som ett uppdämt mörker. Efter 30 minuter. Jag vill bara äta. Vill bara skaka av mig jobbet. Vill bara sitta nära honom i soffan och lukta på hans magnifika lukt.

 

Men det går inte. Han vill ha ett offerlamm. 

 

Och det går inte nu. Jag är redan irriterad. Ingen mat har han lagat. Inget överseende med mig kan han ha, efter en lång dag. Den där blicken är stål. Han går ner och lagar cykeln. De stora fötterna är som smatterband över parketten. Huvudet högdraget, näsan som så när upprätt i luften. Alltid lite åt höger.

 

Lagar cykeln. Kommer upp. Upplyser mig.

Föreslår att jag ska cykla hem. 

 

Jag ger det en chans till. Försöker få honom att släppa det. Kan vi äta. Kan vi älska varandra i lugn och ro, utan att kokossmulorna ska komma emellan?

 

Men jag ser på honom att han vill att jag ska gå. Försvinna. Och jag orkar inte inte göra honom till viljes. Utmanar honom och vet vilket svar jag kommer få. Att jag ska gå. 

 

Han är så feg och kall och jag är så modig och sårbar. 

 

Jag kommer hem. Försöker mata ilskan, understödja den, så länge det går.

 

För jag vet vad som kommer sen.

 

Knottrig hud. Frossa. En vilja att utplåna mig själv.

 

En vilja att cykla tillbaka kolla mejlen kolla mobilen lukta på hans kvarlämnade kläder skära mig med något trubbigt hoppa från fönstret dö istället för att må.

 

 

 

 

Jag går upp i (o)kristlig tid, borstar tänderna två gånger om dagen medan jag lyssnar på The Drugs Don't work för den är 5:05 och jag har hört att man ska borsta just så länge någon gång.

 

Jag tränar på gymmet eller promenerar varje dag och jag inhandlar mat med antioxidanter och järn enligt lista från en kokbok . Jag undviker Kent. Jag klipper naglarna och målar dem i "Bordeaux" med ambitionen att inte låta dem bitas ner.

 

Jag betalar räkningarna så snart de anländer i min postbox. Jag hör av mig till bovärden och ger honom för första gången tillträde till lägenheten för att laga en kran. Jag låter bli att kolla J:s Twitter.

 

Jag låter inte vasken täppas igen av rester. Jag söker några servitrisjobb fast jag får känningar av panikångest vid en glimt av annonsen. Jag laddar mitt kamerabatteri. Jag lyssnar på Sommarpratarna. Om jag av en mikroskopisk händelse skulle råka stöta på någon som vill diskutera det.

 

Jag beställer morgontidning. Jag äter vid bordet och inte i sängen. Jag börjar använda underkläder. Jag slutar gråta. Jag ställer ut vinboxen med ett vänligt meddelande i trapphuset "Varsågod :)".

 

Jag ringer min farfar för att höra hur det går med titanskruvarna. Jag tittar på vad jag skrivit i min kalender. Jag slutar duscha efter 22:30. Det kan finnas någon student kvar i huset som jobbar tidigt.

 

När mamma ringer säger jag att jag mår bra. När A ringer säger jag att jag slutat kolla på porr. När mina vänner inte har tid för mig håller jag smakfullt tillbaka min besvikelse.

 

Jag byter ut The Drugs Don't work mot "A little help from my friends".

 

 

Du är 195 centimeter lång och 95 kilo tung. När jag gick på högstadiet så var de två sista siffrorna i längden max för vad man fick väga. Det gällde såklart bara tjejerna, men det fastnade. Jag vill att du ska vara som en jävla jätte, jag vill känna mig underlägsen och bortforslad och runtburen och utsatt för fara. Ensamheten fräter mig inuti och utåt, RÖR VID MIG.

 

Du tror att jag inte ser vad du varit med om. En kass skolgång, en kassare pappa, en försmak av en kriminell ungdom. Ett påklistrat självförtroende till följd av ett hjärta i ärrvävnad. Jag ser allt. Jag förstår alltid. Det är oftare min förbannelse och oftare andras välsignelse och det är min receptivitet att tacka. Du tror att du vet vem jag är men jag låter bara valda delar skina igenom och jag är nästan säker på att du inte förstår vilka det är. 

 

Jag ler skälmskt och och när jag till sist börjar kyssa dig så är det för att du är så nära mitt ansikte att jag inte kan låta bli. Du har allt i dina händer. Mintgröna ögon. För första gången på evigheter så känner jag mig inte utnyttjad och jag vill ha dig så intensivt att jag inte kan hejda mig alls, vi ramlar berusade på golvet och mot sängen och mina trosor rivs itu, som i en dålig erotisk novell med en "åderpåle". Du lägger din kropp över min, rycker mig i höfterna för att styra mig rätt och allt jag tänker på att jag vill att du ska väga 150 kilo. Jag vill inte kunna andas, jag vill dö såhär. Dina solbrända händer för mig till min första fontänorgasm på tio år.

 

Vi ligger inlindade som nyomlagda bandage hela natten och jag kan inte sova nästan alls, det är första gången jag sover bredvid en manskropp på tre månader och det är för fint för att sova bort. Jag älskar hur du som är äldre och hårdhudad vill ha mig så jävla nära och smeker mig över håret med en omtumlande fingertoppskänsla. Mumlar, det finns bara en tunn hinna kvar mellan oss nu. Du behöver också det här och det behöver jag, mer än något annat. När jag vaknar tänker jag att jag är lycklig och jag tittar på dig i femton minuter utan att blunda och tänker sedan att jag inte alls kommer ihåg senast jag kände så. Och den tanken gör mig inte ens ledsen, tar mig inte tillbaka ner igen. Inte ännu. Ett tag är känslan min. Ett tag ännu.

 

Du sover oroligt, du håller mig som i ett stelopererat grepp. Det rycker i dina finlemmade lemmar och dina ögonglober rör sig frekvent och finstilt.. Du vaknar och dina ögon är blanka och kalla och det blir som vanligt för mig. Nyktert och du gör mig lite illa utan din avsikt och jag känner mig trasad på fler än ett sätt och nattens erfarenhet är genast lite solkad i kanterna. Du vill kanske men vallgraven är redan grävd. Det är min tur att vara stelopererad. Bristningarna på brösten syns för tydligt i juniljuset och jag har en bakfylla och jag kan inte slappna av, jag vill ha dig för mycket. Jag suger kuk på en femtonårings vis och du avbryter mig med en ovarsam handlob. Jag orkar inte spela spel och du orkar spela hur länge som helst. 

 

Du vill inte duscha med mig och du vill inte ha frukost. Det är precis vad jag hade förväntat mig och jag gråter ändå.

 

 

 

 

Jag vet inte hur det går till men helt plötsligt har jag tappat balansen för ett ögonblick och byter riktning i mitt steg. Det är halt på golvet tack vare ett hav med öl som någon spillt ut på det glatta svarta golvet och jag trampar på din tå med klacken. Tittar upp i dina ögon. Svarta och mjuka som en skimrande natthimmel. Ögonfransar upp till ögonbrynsranden. Jag vet inte hur det egentligen går till såsom fallet brukar vara när man badat i havet med öl, men vi börjar kyssa varandra inom tio sekunder. Det är inte trevligt för dina stora läppar suger tag i mina alldeles för hårt. Du försöker svälja mitt ansikte med din mun. 

 

Klockan är 02:47. 

 

Du säger till din vän att du inte kommer hem inatt, innan du ens frågat mig om mitt namn. Du bär mig till tåget för jag vägrar gå och jag låtsas vara sådär 55-kilos tung fast jag antagligen väger nästan lika mycket som du. Allt jag önskar är att få vara en petite Tumblr-tjej i en söt GIF. ALLT jag önskar. Jag ber dig byta sida då du bär mig för jag vet att jag har en fulare profil från högersidan och jag försöker sträcka på halsen så att min antydan till dubbelhaka inte ska synas så väl. Jag måste få dig ikväll, även om jag inte ens vill ha dig.

 

Du kan prata dräglig svenska men jag vill inte höra på det örat så jag pratar bara engelska. Det tar två stationer innan du ger upp och låter mig dra ner dig i förnedringen. 

 

Det sitter ett medelålders par mitt emot oss i fyrsätet. Jag har ett avklätt ben vilande över ditt lår, jag låter min högerhand smeka ditt axelparti. De har tystnat, kollar ner på sina läderskor och skruvar nästan omärkligt på sina kroppar i sätena. Quiltade jackor, Burberry-halsdukar, en liten hund i en diskret transportbur. När du pratar spänner jag blicken i de ögonlock som förtvivlat kämpar med att slå ihjäl tolv minuter utan att vidröra oss med blicken. På vägen ut stöter jag till hundburen med foten, låter väskan svinga i en onödigt stor radie så kvinnan närmast gången får en knuff i huvuvdet.

 

Jag är för full för att hitta cykelnyckeln. Vi får gå. Den här gången vägrar du bära mig.

 

Jag hinner inte ens låsa dörren. Du drar med nyfunnen kraft av mig mina kläder, händer utan antydan till ömhet greppar tag om mitt huvud. Du sätter dig i köket. Jag noterar hur din kuk har exakt samma nyans som stolen i fanéer. Du sprutar nästan genast, utan förvarning, fullkomligt ljudlöst och minlöst sitter du där på stolen med dina vackra ögon. Kletigt i min mungupa. Benvitt över din mörka överkropp. Jag står kvar på knä och fascineras av hur vacker kontrasten är i ljuset från gatlampan utanför.

 

Du väcker mig några timmar senare genom att tränga in i mig bakifrån. Jag ligger på mage med dina armar tätt om mig och jag kan inte röra mig. Jag förstår först inte vad som händer eller var jag befinner mig. Huvudet spränger varje gång du når botten i mig, jag tittar mig om efter en plats att spy diskret på. Jag har aldrig varit med om någon som penetrerat mig så hårt och jag är i ingemanslandet mellan fylla och bakfylla. När du är färdig somnar du med huvudet på min axel och jag funderar på om jag borde känna mig utnyttjad nu. 

 

När jag vaknar är det bara doften av dig kvar i mina lakan. Jag klär på mig pyamas och jag går jag ner för att köpa pizza.

 

Hittar inte kontokortet i plånboken. 

 

 

Vakuum, apati, krackelerande desillusionering.

 

Jag återkommer, när jag återfått förmågan att följa en tankebana samt skriva hela meningar.

 

 

Mitt första jobb. Ett konstcafé. Jag hatade ägarna som stoltserade med vänstersympatier och som betedde sig som korsfästa helgon när de gav mig 400 kronor i ett guldigt kuvert efter mitt gratisarbete i sex veckors tid.

 

Mannen som var på väg in från handelsträdgården, som kom in i caféet för att be mig gå ut igen och hämta hans bricka med kaffe och uppätna lavaine-smörgåsar. Som inte bemödade sig med att behandla mig med en tillstymmelse av respekt. Kvinnan som idiotförklarade mig med ett hånflin när jag inte skar äpplena till äppelpajen i exakt rätt form. Som inte log med ögonen en enda gång, på sex veckor.

 

Sista dagen var jag ensam i caféet. Det regnade utanför och det har alltid piskat upp en våg av uppror. Trägolvets plågade läten då jag gick igenom den vackra salen. Modern konst på väggarna. Ett äpple i extensiv tolkning på en ocean av benvit duk. Den där fula jävla konsten. Jag föraktade människor som kom och gick och stannade framför den där tavlan med milda utrop av hänförelse. Fjorton år och klipskare än varenda en.

 

Kaninhjärtat. Gammalt kassaskrin i järn. När man lyfte på locket hittade man femhundralapparna. Jag stoppade två stycken i BH:n, åt min lunch och kramade dem hejdå och kom aldrig tillbaka igen. Handlade upp pengarna på Åhléns. De brände inte i fickan. Jag lade ut väskorna, sminket och klänningarna som ett pärlband på min säng och spann.

 

Mitt andra jobb. En campingplats som ägdes av holländare. Ägarna förvägrade badgäster utan campingintentioner badplats och de vägrade att prata annat än holländska såvida de inte bemödade sig med att ge mig en direkt order. Jag städade samma toaletter två gånger om dagen medan de åt stroopwafels i köket.

 

Min kärlekshistoria med alkoholen hade trappats upp. Det fanns dyrt årgångsvin från Sydafrika, en hel kyl i källaren. Jag tog med mig en ryggsäck, fyllde väskan till bristningsgränsen. Det spända tyget anade konturena därunder. Drack upp ytterligare en flaska framför kylen, målade på läppglans för att dölja de mörkröda vecken i mina torra läppar. 

 

Satt med benen i kors framför kylen. Den uppdruckna flaskan bredvid mig och ryggsäcken på glänt framför mig. Väntade på att de skulle fika färdigt.

 

 

 

Första och hittills enda samtalet idag: en man som beskriver sig själv som "kinky". (Har upptäckt att inget som döljer sig härefter kan chocka mig). Han gillar att använda blöja. Hur tyget känns, prasslar, mot ljumskarna. Fem sekunder efter att denna rikshemlighet basunerats ut lägger han på. 1:28.

 

Igår ringde en man som ville titta på när jag ammade vårt gemensamma barn. Han ville sitta i soffan bredvid mig när jag hade vår fyraåriga dotter i knäet, han ville se henne slicka upp mjölken som rann nedför mitt bröst. Han ville att jag skulle stryka henne över håret med en hand och att jag skulle smeka honom med den andra. 

 

Arbetslinjen och depraveringen.

 

 

I vad jag gissar mig till är fyrtioåtta timmar, bemästrar kroppen uppgiften att producera tårar. Åt inte, drack tropisk juice med båda händerna runt kletig tetra, invirad i kargt täcke utan påslakan med två ljusrosa urvattnade fläckar. Hade känningar av frossa på nätterna, som den gången jag fått blodförgiftning och vägrat gå till sjukhuset och "hånat mina njurar". Rafsade ihop alla kläder jag hittade på mitt golv, det var många, lät det utgöra ett undermåligt lapptäcke.

 

Överhettningen kanske skulle vara tillräcklig. Jag hoppades att jag skulle krevera och vika hädan på riktigt, upplösas i de minsta av beståndsdelar. Glömma insupa nästa andetag, om jag kom av mig i tanken på att andas. Inte bara känna som om jag fastnat i en smal skreva vid branten, svävande i någon slags limbo, betraktande ravinen nedanför mina utsträckta fingrar. Oförmögen och otillräcklig.

 

Kramade kuddar från Indiska med stickiga guldtrådar om natten och vaknade på morgonen med hjärtarytmi men det var inte du utan vänner som undrade om jag levde eller om jag hade prövat det där heroinet jag så länge drömt om. Det enda som skulle chocka mig, det är om du skulle dödat någon. Och då menar jag verkligen det enda. 

 

Det sista avtrycket av mig hos dig, en negligé i vit spets. Har du med dig ditt nattline? Dina lakan med våta fläckar och värmeböljor och lukten som satt djupt inpräntad i din hud. Precis där brösbenet klyver bröstkorgen itu, där de lockiga håren gör det ljuvligt att vila sitt huvud. Gjorde. Virade ihop det sista som var du till en hård liten boll, tryckte längst ner i sopkorgen. Öste med fokus, såg den vita spetsen solkas av rödbetsblast. Slukas.

 

Jag raderade allt som konkret och fysiskt kunde raderas den tredje dagen.

 

Telefonnummer, SMS, chattkonversation, Facebook-vänskap, forumet där vi fått kontakt sju månader tidigare. Slängde ut det dyra teet du köpt till mig på Laos. Genom fönstret. Ägnade all tillgänglig tankekraft till att parallell-radera i hjärnbarken.

 

Efter tre minuter googlade jag "återställning av SMS". 

Misslyckades.

 

 

När du äntligen skrev till mig, du ville träffa mig. När jag förekom dig och sa, ja jag kommer.

Hur snabbt vill du att jag ska vara där?

 

Jag ville ha den sista kontrollen i min ägo. När jag skulle få gå. När jag officiellt var oönskad.

Rent fysiskt var det min röda cykel som skulle trampas bort från dig, mina svaga ben som skulle stega ned för de fyra trapporna med din katts klo i mitt strumpbyxeben och jackärmen nersolkad av snor hårt som fan över munnen. Desperationens hulkningar. Kaninhjärta.

 

Jag satte mig på en bänk nedanför din port. Väntade i sextioen sekunder. Varje sekund en örfil.

 

Jag blundar när jag går genom korridoren. Det är inte hållbart det inser även jag, men alternativet är värre. Jag flimrar med fingrarna längs väggen för att slippa se, återuppleva natten då jag grät besinningslöst och trillade ja trillade inte sjönk, ihop på golvet i mitten och en av de grannar som alltid ignorerar mig gläntade på sin dörr för att fråga om hen skulle ringa ambulans.

Jag skulle precis säga ja när dörren stängdes igen.

 

Jag sminkade mig mer än vanligt. Ögonskugga. Valde kjol istället för chinos. Jag hade lovat mig själv att sluta röka sporadiskt i fönsterkarmen på pallen med fårfällen bredvid pianot. Mina darriga händer långt ner i soporna under vasken. Förpackningen var fuktig och sötklibbig men cigaretterna var intakta kompakta. Jag tänkte för mig själv, att jag kan aldrig någonsin testa fler droger om jag nu bestämt mig för att leva. Alla jag hittills prövat har jag missbrukat. Kaffe, cigaretter, mariiujana, socker, Big Brother, duktigflicka, sex, kärlek. Bekräftelse och bedövning.

 

 

Åtta vakna dagar och nätter i en grå lägenhet som luktar gammal dippsås passerar, innan jag överväger att onanera. Något måste gå tillbaka till det normala. Vad fan som helst. Vad var det normala, innan du?

 

Påminn mig. Snälla rara, kan inte någon påminna mig.

 

Börjar halvhjärtat och slutar tomhjärtad. Metalliskt tillfredställd. När är orgasmen min igen?

 

Våren anlände när du lämnade mig. Det är bortom ironin. Jag är glad över att strålarna knappt kan leta sig in i min lägenhet i norr. Jag vill hålla den blå himlen på avstånd. Jag vill inte bli hånad på öppen gata.

 

Helvete. Du har inte inkräktat på min sexualitet, tagit för dig av mig och burit med dig mitt innanmäte, när du gick upp i rök och klev ut ur mitt liv, min tavelram, mina hållhakar. Jag är fortfarande jag och jag är fortfarande intakt. Rent objektivt och medicinskt.

 

Jag orkar i alla fall gå upp på morgonen och ta av mig min flanellpyamas och klä på mig mina chinos.

 

Jag är fortfarande densamma men i ärlighetens namn inte. Du transformerade mig till något nyare och vackrare och det är jag tacksam för. Du gav mig en strimma av guldgult sensommarljus och tro mig, jag håller den ömt mellan mina flätade händer.

 

Bara genom att vara dig själv.

Och där blev jag ett invärtes vakuum igen.

 

Det låter som ett jävla peppigt vykort från en handelsbod på Österlen men ja; tacksam. Det är omöjligt att frångå, det faktum att du svepte in närainpå och behandlade mig med självklarhet.

 

Snart ska jag bli tacksam.