Horcruxes.

När du äntligen skrev till mig, du ville träffa mig. När jag förekom dig och sa, ja jag kommer.

Hur snabbt vill du att jag ska vara där?

 

Jag ville ha den sista kontrollen i min ägo. När jag skulle få gå. När jag officiellt var oönskad.

Rent fysiskt var det min röda cykel som skulle trampas bort från dig, mina svaga ben som skulle stega ned för de fyra trapporna med din katts klo i mitt strumpbyxeben och jackärmen nersolkad av snor hårt som fan över munnen. Desperationens hulkningar. Kaninhjärta.

 

Jag satte mig på en bänk nedanför din port. Väntade i sextioen sekunder. Varje sekund en örfil.

 

Jag blundar när jag går genom korridoren. Det är inte hållbart det inser även jag, men alternativet är värre. Jag flimrar med fingrarna längs väggen för att slippa se, återuppleva natten då jag grät besinningslöst och trillade ja trillade inte sjönk, ihop på golvet i mitten och en av de grannar som alltid ignorerar mig gläntade på sin dörr för att fråga om hen skulle ringa ambulans.

Jag skulle precis säga ja när dörren stängdes igen.

 

Jag sminkade mig mer än vanligt. Ögonskugga. Valde kjol istället för chinos. Jag hade lovat mig själv att sluta röka sporadiskt i fönsterkarmen på pallen med fårfällen bredvid pianot. Mina darriga händer långt ner i soporna under vasken. Förpackningen var fuktig och sötklibbig men cigaretterna var intakta kompakta. Jag tänkte för mig själv, att jag kan aldrig någonsin testa fler droger om jag nu bestämt mig för att leva. Alla jag hittills prövat har jag missbrukat. Kaffe, cigaretter, mariiujana, socker, Big Brother, duktigflicka, sex, kärlek. Bekräftelse och bedövning.