Det börjar väl i bilen. Det börjar ju alltid någonstans.
Jag har tagit med en ny kollega som får skjuts på väg hem och jag gillar henne mycket. I bilen märker jag, genom hennes ögon, hur jag krymper mig själv. Förminskas.
Han vill inte äta chokladbollen jag tagit med mig. "Ett mongo har väl petat sig i röven innan han petade på den".
Han är stel i ansiktet och stål i ögonen. Både färg och uppenbarelse.
Hon stiger ur. Jag tvångsmatar honom med bollen, ett försök att lätta upp stämningen när det bara är jag och han. Jag vet att jag leker med gnistor och kanske eld.
Kokossmulora hamnar i sätet. Jag ser stålet och jag borstar ur sätet med låtsad lättsamhet. Jag scannar av hållningen, när hans imponerande gestalt hukar sig ner genom bildrörrens öppning. Solen faller som en gardin runt hans axlar, ansiktet är skuggat.
Jag byter samtalsämne, det kan funka. Ställer en fråga. Får ett sarkastiskt svar, och tiotimmarsjobbet i kroppen blixtrar. Går upp för trappan utan att vända mig om, stegar av mig ilskan i den hundra år gamla trätrappen.
När vi kommer upp och maten kanske ska lagas antar jag att jag gör det oförlåtliga. Jag föser bort honom när han för sina armar runt min bröskorg. Det eskalerar. Höjda röster, hastiga kliv för distans, han avlägsnar sig från rummet. Kommer tillbaka. Hämtar ett glas cola. Sätter sig i soffan ute i vardagsrummet.
Tittar inte på mig, som vanligt.
Jag duschar. Kryper ihop i karet och kramar mig själv. Det tröstar marginellt när ingen annan tröst finns att få. Duschar tills flammiga rosor spridit sig över överkropp och bröst.
Det börjar isa lite i pannan, som när jag ätit för mycket glass för fort.
Börjar trevande. Alltid jag som börjar. Alltid mitt fel. Mest.
Försöker förstå hur han fortfarande kan vara som ett uppdämt mörker. Efter 30 minuter. Jag vill bara äta. Vill bara skaka av mig jobbet. Vill bara sitta nära honom i soffan och lukta på hans magnifika lukt.
Men det går inte. Han vill ha ett offerlamm.
Och det går inte nu. Jag är redan irriterad. Ingen mat har han lagat. Inget överseende med mig kan han ha, efter en lång dag. Den där blicken är stål. Han går ner och lagar cykeln. De stora fötterna är som smatterband över parketten. Huvudet högdraget, näsan som så när upprätt i luften. Alltid lite åt höger.
Lagar cykeln. Kommer upp. Upplyser mig.
Föreslår att jag ska cykla hem.
Jag ger det en chans till. Försöker få honom att släppa det. Kan vi äta. Kan vi älska varandra i lugn och ro, utan att kokossmulorna ska komma emellan?
Men jag ser på honom att han vill att jag ska gå. Försvinna. Och jag orkar inte inte göra honom till viljes. Utmanar honom och vet vilket svar jag kommer få. Att jag ska gå.
Han är så feg och kall och jag är så modig och sårbar.
Jag kommer hem. Försöker mata ilskan, understödja den, så länge det går.
För jag vet vad som kommer sen.
Knottrig hud. Frossa. En vilja att utplåna mig själv.
En vilja att cykla tillbaka kolla mejlen kolla mobilen lukta på hans kvarlämnade kläder skära mig med något trubbigt hoppa från fönstret dö istället för att må.
