Vakuum, apati, krackelerande desillusionering.
Jag återkommer, när jag återfått förmågan att följa en tankebana samt skriva hela meningar.
Mitt första jobb. Ett konstcafé. Jag hatade ägarna som stoltserade med vänstersympatier och som betedde sig som korsfästa helgon när de gav mig 400 kronor i ett guldigt kuvert efter mitt gratisarbete i sex veckors tid.
Mannen som var på väg in från handelsträdgården, som kom in i caféet för att be mig gå ut igen och hämta hans bricka med kaffe och uppätna lavaine-smörgåsar. Som inte bemödade sig med att behandla mig med en tillstymmelse av respekt. Kvinnan som idiotförklarade mig med ett hånflin när jag inte skar äpplena till äppelpajen i exakt rätt form. Som inte log med ögonen en enda gång, på sex veckor.
Sista dagen var jag ensam i caféet. Det regnade utanför och det har alltid piskat upp en våg av uppror. Trägolvets plågade läten då jag gick igenom den vackra salen. Modern konst på väggarna. Ett äpple i extensiv tolkning på en ocean av benvit duk. Den där fula jävla konsten. Jag föraktade människor som kom och gick och stannade framför den där tavlan med milda utrop av hänförelse. Fjorton år och klipskare än varenda en.
Kaninhjärtat. Gammalt kassaskrin i järn. När man lyfte på locket hittade man femhundralapparna. Jag stoppade två stycken i BH:n, åt min lunch och kramade dem hejdå och kom aldrig tillbaka igen. Handlade upp pengarna på Åhléns. De brände inte i fickan. Jag lade ut väskorna, sminket och klänningarna som ett pärlband på min säng och spann.
Mitt andra jobb. En campingplats som ägdes av holländare. Ägarna förvägrade badgäster utan campingintentioner badplats och de vägrade att prata annat än holländska såvida de inte bemödade sig med att ge mig en direkt order. Jag städade samma toaletter två gånger om dagen medan de åt stroopwafels i köket.
Min kärlekshistoria med alkoholen hade trappats upp. Det fanns dyrt årgångsvin från Sydafrika, en hel kyl i källaren. Jag tog med mig en ryggsäck, fyllde väskan till bristningsgränsen. Det spända tyget anade konturena därunder. Drack upp ytterligare en flaska framför kylen, målade på läppglans för att dölja de mörkröda vecken i mina torra läppar.
Satt med benen i kors framför kylen. Den uppdruckna flaskan bredvid mig och ryggsäcken på glänt framför mig. Väntade på att de skulle fika färdigt.
Första och hittills enda samtalet idag: en man som beskriver sig själv som "kinky". (Har upptäckt att inget som döljer sig härefter kan chocka mig). Han gillar att använda blöja. Hur tyget känns, prasslar, mot ljumskarna. Fem sekunder efter att denna rikshemlighet basunerats ut lägger han på. 1:28.
Igår ringde en man som ville titta på när jag ammade vårt gemensamma barn. Han ville sitta i soffan bredvid mig när jag hade vår fyraåriga dotter i knäet, han ville se henne slicka upp mjölken som rann nedför mitt bröst. Han ville att jag skulle stryka henne över håret med en hand och att jag skulle smeka honom med den andra.
Arbetslinjen och depraveringen.
I vad jag gissar mig till är fyrtioåtta timmar, bemästrar kroppen uppgiften att producera tårar. Åt inte, drack tropisk juice med båda händerna runt kletig tetra, invirad i kargt täcke utan påslakan med två ljusrosa urvattnade fläckar. Hade känningar av frossa på nätterna, som den gången jag fått blodförgiftning och vägrat gå till sjukhuset och "hånat mina njurar". Rafsade ihop alla kläder jag hittade på mitt golv, det var många, lät det utgöra ett undermåligt lapptäcke.
Överhettningen kanske skulle vara tillräcklig. Jag hoppades att jag skulle krevera och vika hädan på riktigt, upplösas i de minsta av beståndsdelar. Glömma insupa nästa andetag, om jag kom av mig i tanken på att andas. Inte bara känna som om jag fastnat i en smal skreva vid branten, svävande i någon slags limbo, betraktande ravinen nedanför mina utsträckta fingrar. Oförmögen och otillräcklig.
Kramade kuddar från Indiska med stickiga guldtrådar om natten och vaknade på morgonen med hjärtarytmi men det var inte du utan vänner som undrade om jag levde eller om jag hade prövat det där heroinet jag så länge drömt om. Det enda som skulle chocka mig, det är om du skulle dödat någon. Och då menar jag verkligen det enda.
Det sista avtrycket av mig hos dig, en negligé i vit spets. Har du med dig ditt nattline? Dina lakan med våta fläckar och värmeböljor och lukten som satt djupt inpräntad i din hud. Precis där brösbenet klyver bröstkorgen itu, där de lockiga håren gör det ljuvligt att vila sitt huvud. Gjorde. Virade ihop det sista som var du till en hård liten boll, tryckte längst ner i sopkorgen. Öste med fokus, såg den vita spetsen solkas av rödbetsblast. Slukas.
Jag raderade allt som konkret och fysiskt kunde raderas den tredje dagen.
Telefonnummer, SMS, chattkonversation, Facebook-vänskap, forumet där vi fått kontakt sju månader tidigare. Slängde ut det dyra teet du köpt till mig på Laos. Genom fönstret. Ägnade all tillgänglig tankekraft till att parallell-radera i hjärnbarken.
Efter tre minuter googlade jag "återställning av SMS".
Misslyckades.
Det kommer aldrig va över för mig - Håkan Hellström
När det var över mellan mig och E insåg jag vilket rövhål till parkonstellation jag hade varit. Såg mig själv i alla vänner som var sambos och ville aggressivt kaskadspy över hela tvåsamheten. Ville vråla från toppen av turning torso, låta alla veta vad jag tyckte om deras charader. Ville bort från allt som hade med konventioner att göra. Svor att aldrig bli ett patetiskt offer för kärlek och normer. Jag tänkte att Svensson han glömmer att leva sitt liv, men det finns andra än han det finns vi.
Insåg att jag var polygam och bisexuell och polyamorös eller i alla fall besatt för dålig impulskontroll och alltför usel karaktär för att vilja vara trogen och återhållsam. För besviken på livet för att utesluta.
Jag hade ingen att gå ut med längre. Hade egentligen inte haft på flera år. Allt jag ville var att ge mig ut i natten och marinera mig bortom all sans och kåta upp någon på ett dansgolv och så snart som möjligt gå hem med denne någon som jag aldrig någonsin skulle berört i nyktert tillstånd.
Jag klädde upp mig till TÄNDERNA, köpte ett par dyra svarta kängor med 12,5 cm klack på Scorett och trädde på mig en klänning som gav mig en svart kameltå i satin och som jag inte kunde sitta i utan att riskera det sista av min värdighet. Gjorde en reva i strumbyxorna med min cykelnyckel.
Öppnade en svartsmugglad bag-in-box med sötklistrigt vitt vin, tog ut det som skulle vara mitt nya liv i form av bär och fisk för att få in boxen i frysfacket. Väntade.
Tittade på kondensen på bordsskivan.
Drack upp halva boxen på knappa tjugofem minuter, ur ett vinglas som jag nästan fick slita loss från den översta hyllan. Den som har ett städat hem har ett städat liv.
Det tog sextio minuter av vinglande på gator i Malmö jag inte kände igen innan jag hamnade på en klubb med smutsiga balkanbeats och hästhuvuden. En före detta kursare hjälpte mig upp från industrigolvet. Jag ljög och sa att jag hette Svetlana trots att jag visste att det var kört men jag hoppades att min näsa skulle rädda mig.
Såg ett inlägg på eventets hemsida dagen därpå. "WTF? Tjejen som stod och klappade i takt med händer och fötter i två timmar uppe på scenen bredvid mitt bås - du är cp".
Åkrar och himmel - Björn och hans vänner
När du äntligen skrev till mig, du ville träffa mig. När jag förekom dig och sa, ja jag kommer.
Hur snabbt vill du att jag ska vara där?
Jag ville ha den sista kontrollen i min ägo. När jag skulle få gå. När jag officiellt var oönskad.
Rent fysiskt var det min röda cykel som skulle trampas bort från dig, mina svaga ben som skulle stega ned för de fyra trapporna med din katts klo i mitt strumpbyxeben och jackärmen nersolkad av snor hårt som fan över munnen. Desperationens hulkningar. Kaninhjärta.
Jag satte mig på en bänk nedanför din port. Väntade i sextioen sekunder. Varje sekund en örfil.
Jag blundar när jag går genom korridoren. Det är inte hållbart det inser även jag, men alternativet är värre. Jag flimrar med fingrarna längs väggen för att slippa se, återuppleva natten då jag grät besinningslöst och trillade ja trillade inte sjönk, ihop på golvet i mitten och en av de grannar som alltid ignorerar mig gläntade på sin dörr för att fråga om hen skulle ringa ambulans.
Jag skulle precis säga ja när dörren stängdes igen.
Jag sminkade mig mer än vanligt. Ögonskugga. Valde kjol istället för chinos. Jag hade lovat mig själv att sluta röka sporadiskt i fönsterkarmen på pallen med fårfällen bredvid pianot. Mina darriga händer långt ner i soporna under vasken. Förpackningen var fuktig och sötklibbig men cigaretterna var intakta kompakta. Jag tänkte för mig själv, att jag kan aldrig någonsin testa fler droger om jag nu bestämt mig för att leva. Alla jag hittills prövat har jag missbrukat. Kaffe, cigaretter, mariiujana, socker, Big Brother, duktigflicka, sex, kärlek. Bekräftelse och bedövning.
Tyst nu - Säkert
Åtta vakna dagar och nätter i en grå lägenhet som luktar gammal dippsås passerar, innan jag överväger att onanera. Något måste gå tillbaka till det normala. Vad fan som helst. Vad var det normala, innan du?
Påminn mig. Snälla rara, kan inte någon påminna mig.
Börjar halvhjärtat och slutar tomhjärtad. Metalliskt tillfredställd. När är orgasmen min igen?
Våren anlände när du lämnade mig. Det är bortom ironin. Jag är glad över att strålarna knappt kan leta sig in i min lägenhet i norr. Jag vill hålla den blå himlen på avstånd. Jag vill inte bli hånad på öppen gata.
Helvete. Du har inte inkräktat på min sexualitet, tagit för dig av mig och burit med dig mitt innanmäte, när du gick upp i rök och klev ut ur mitt liv, min tavelram, mina hållhakar. Jag är fortfarande jag och jag är fortfarande intakt. Rent objektivt och medicinskt.
Jag orkar i alla fall gå upp på morgonen och ta av mig min flanellpyamas och klä på mig mina chinos.
Jag är fortfarande densamma men i ärlighetens namn inte. Du transformerade mig till något nyare och vackrare och det är jag tacksam för. Du gav mig en strimma av guldgult sensommarljus och tro mig, jag håller den ömt mellan mina flätade händer.
Bara genom att vara dig själv.
Och där blev jag ett invärtes vakuum igen.
Det låter som ett jävla peppigt vykort från en handelsbod på Österlen men ja; tacksam. Det är omöjligt att frångå, det faktum att du svepte in närainpå och behandlade mig med självklarhet.
Snart ska jag bli tacksam.
I will remain - Matthew and the Atlas
