Horcruxes.

Åtta vakna dagar och nätter i en grå lägenhet som luktar gammal dippsås passerar, innan jag överväger att onanera. Något måste gå tillbaka till det normala. Vad fan som helst. Vad var det normala, innan du?

 

Påminn mig. Snälla rara, kan inte någon påminna mig.

 

Börjar halvhjärtat och slutar tomhjärtad. Metalliskt tillfredställd. När är orgasmen min igen?

 

Våren anlände när du lämnade mig. Det är bortom ironin. Jag är glad över att strålarna knappt kan leta sig in i min lägenhet i norr. Jag vill hålla den blå himlen på avstånd. Jag vill inte bli hånad på öppen gata.

 

Helvete. Du har inte inkräktat på min sexualitet, tagit för dig av mig och burit med dig mitt innanmäte, när du gick upp i rök och klev ut ur mitt liv, min tavelram, mina hållhakar. Jag är fortfarande jag och jag är fortfarande intakt. Rent objektivt och medicinskt.

 

Jag orkar i alla fall gå upp på morgonen och ta av mig min flanellpyamas och klä på mig mina chinos.

 

Jag är fortfarande densamma men i ärlighetens namn inte. Du transformerade mig till något nyare och vackrare och det är jag tacksam för. Du gav mig en strimma av guldgult sensommarljus och tro mig, jag håller den ömt mellan mina flätade händer.

 

Bara genom att vara dig själv.

Och där blev jag ett invärtes vakuum igen.

 

Det låter som ett jävla peppigt vykort från en handelsbod på Österlen men ja; tacksam. Det är omöjligt att frångå, det faktum att du svepte in närainpå och behandlade mig med självklarhet.

 

Snart ska jag bli tacksam.