Horcruxes.

Du är 195 centimeter lång och 95 kilo tung. När jag gick på högstadiet så var de två sista siffrorna i längden max för vad man fick väga. Det gällde såklart bara tjejerna, men det fastnade. Jag vill att du ska vara som en jävla jätte, jag vill känna mig underlägsen och bortforslad och runtburen och utsatt för fara. Ensamheten fräter mig inuti och utåt, RÖR VID MIG.

 

Du tror att jag inte ser vad du varit med om. En kass skolgång, en kassare pappa, en försmak av en kriminell ungdom. Ett påklistrat självförtroende till följd av ett hjärta i ärrvävnad. Jag ser allt. Jag förstår alltid. Det är oftare min förbannelse och oftare andras välsignelse och det är min receptivitet att tacka. Du tror att du vet vem jag är men jag låter bara valda delar skina igenom och jag är nästan säker på att du inte förstår vilka det är. 

 

Jag ler skälmskt och och när jag till sist börjar kyssa dig så är det för att du är så nära mitt ansikte att jag inte kan låta bli. Du har allt i dina händer. Mintgröna ögon. För första gången på evigheter så känner jag mig inte utnyttjad och jag vill ha dig så intensivt att jag inte kan hejda mig alls, vi ramlar berusade på golvet och mot sängen och mina trosor rivs itu, som i en dålig erotisk novell med en "åderpåle". Du lägger din kropp över min, rycker mig i höfterna för att styra mig rätt och allt jag tänker på att jag vill att du ska väga 150 kilo. Jag vill inte kunna andas, jag vill dö såhär. Dina solbrända händer för mig till min första fontänorgasm på tio år.

 

Vi ligger inlindade som nyomlagda bandage hela natten och jag kan inte sova nästan alls, det är första gången jag sover bredvid en manskropp på tre månader och det är för fint för att sova bort. Jag älskar hur du som är äldre och hårdhudad vill ha mig så jävla nära och smeker mig över håret med en omtumlande fingertoppskänsla. Mumlar, det finns bara en tunn hinna kvar mellan oss nu. Du behöver också det här och det behöver jag, mer än något annat. När jag vaknar tänker jag att jag är lycklig och jag tittar på dig i femton minuter utan att blunda och tänker sedan att jag inte alls kommer ihåg senast jag kände så. Och den tanken gör mig inte ens ledsen, tar mig inte tillbaka ner igen. Inte ännu. Ett tag är känslan min. Ett tag ännu.

 

Du sover oroligt, du håller mig som i ett stelopererat grepp. Det rycker i dina finlemmade lemmar och dina ögonglober rör sig frekvent och finstilt.. Du vaknar och dina ögon är blanka och kalla och det blir som vanligt för mig. Nyktert och du gör mig lite illa utan din avsikt och jag känner mig trasad på fler än ett sätt och nattens erfarenhet är genast lite solkad i kanterna. Du vill kanske men vallgraven är redan grävd. Det är min tur att vara stelopererad. Bristningarna på brösten syns för tydligt i juniljuset och jag har en bakfylla och jag kan inte slappna av, jag vill ha dig för mycket. Jag suger kuk på en femtonårings vis och du avbryter mig med en ovarsam handlob. Jag orkar inte spela spel och du orkar spela hur länge som helst. 

 

Du vill inte duscha med mig och du vill inte ha frukost. Det är precis vad jag hade förväntat mig och jag gråter ändå.